En nörds funderingar

Det var en gång en liten flicka som hette Ruth, men för att berätta hennes saga måste vi först backa bakåt i tiden några år. Det fanns nämligen en liten pojke som hette Rolf (a.k.a. Rock 'n' Rolf). Rolf var en pojke som man lätt kan vara avundsjuk på. Han bodde nämligen i ett kollektiv med tre flickor, så man kan bara drömma om alla de saker han sett. Rolf hade även på den tiden en kompis i sin lilla skål. Småningom så dog kompisen men Rolf levde vidare. En av de flickor som bodde i kollektivet tog sedan hand om Rolf efter att kollektivet splittrades och det inte längre var ett kollektiv. Den flickan bodde i sin tur i min lägenhet några månader och så även Rolf. Det var då som jag insåg att det skulle vara trevligt med en kompis i min annars så tomma lägenhet. Då kom den dagen då jag fick adoptera Rolf. Jag köpte en ny skål och dit flyttade Rolf in. Men så att inte Rolf skulle behöva vara ensam så införskaffades Ruth några dagar senare. Då var hon bara en liten flicka. Rolf och Ruth bodde länge med mig i lägenheten och förgyllde allas vår tillvaro. Ruths namn kom förövrigt till under en förfest i goda vänners lag eftersom Ruth (med h) passade bra ihop med Rolf. Tiden gick och Rolf som började bli till åren simmade iväg till sin sista vila och Ruth blev ensam kvar i sin lilla skål. Men Ruth behövde inte vara länge ensam i sin skål för plötsligt hade en ny kompis anlänt till hennes skål. Algot. Algot var en stor pojke och troligen lite äldre än Ruth. När det sedan begav sig att vi alla skulle flytta till en ny lägenhet så simmade Algot bort till de stora haven där alla fiskar samlas när de levt sitt liv. Men Ruth kämpade starkt vidare och bars i min mammas famn de hundra metrarna till vår nya lägenhet. Hon har nu bott här med mig och Matilda några månader. Men nu verkar det som att Ruth börjar simma sina sista varv i min skål. Jag tror att hon saknar både Rolf och Algot och att hon nu är redo att simma ut i det stora havet och träffa dom.

Ruth har varit en god vän till mig och jag kommer aldrig att glömma henne. Vi har hållit ihop i vått och torrt de senaste 18 månaderna, Ruth mest i vått och jag i torrt... Hon kämpar nog på ännu i sin skål men det ser nog inte bra ut, det verkar nog som att hon snart simmar bort, men vem vet, mirakel kan hända.