Vändningar
Ni vet stereotyper i hemmet. Precis så ser det ut hemma hos oss. Idag var M nästan hela dagen i skolan. När hon kom hem sen for vi och handla, före det hade jag kollat upp lite om jag behövde handla något speciellt, jag hade nämligen tänkt baka senare på kvällen. M kom med eftersom hon skulle handla grejer till flickornas "slumris", troligtvis behövdes det kuddar. Åt er som är mindre bevandrade i det svenska språket så kan jag berätta att slumris är en försvenskning av engelskans slumberparty, vilket kan ungefärligt översättas till pyjamasparty. Vad detta innebär har jag ingen aning om, men i amerikanska filmer så slutar det alltid med kuddkrig. Så efter att vi kommit hem så åt vi och M for iväg på volleyboll medans jag blev hemma och baka. Helt stereotypt med andra ord. M kom hem en sväng efter saker vartefter hon tog Dooris med sig och for iväg. Känner jag dom rätt har de säkert vid det här laget fryst ut henne genom att lämna henne på gatan. förlåt, den var dålig. Hur som helst så är jag alltså övergiven för kvällen.
Nåja, jag är inte en man som inte skulle klara sig själv en kväll. Jag började fundera och kom på att jag kan fara på volleyboll. Nu är det säkert någon som tycker att jag genom detta beslut är en nertryckt man utan egna intressen som börjat kopiera min sambos intressen. Detta har jag isåfall ingen kommentar om. Hursomhelst så var det under detta volleyboll-pass (igen en dålig ordvits) som den andra vändningen kom. (Har ni missat den första så läs första stycket igen men ur en smått ironisk synvinkel). Det var nämligen så att i det sista setet, där vinnaren alltid undgår såväl förnedringen att förlora som straffet att ta ner nätet, så låg vårt lag under med 15-24. Läget såg hopplöst ut och till och med våra mest trogna supporters hade gått hem. Läget var mörkare än Kimitoön på mellandagarna.* Men då kom vändningen, fram till nätet bröstade knatte-fnatte-tjatte kedjan upp sig, med sin sammanlagda längd på strax över 3m. Mot sig hade de vad som endast kan beskrivas som eliten av vollebollspelare och som alla därtill var stora som mytologiska jättar. På något mirakulöst vis så vändes det sista setet och vi vann med 26-24. Samtidigt fick jättarna det otrevliga ödet att ta ner nätet, medan vi kunde gotta oss åt segerns sötma och skriva autografer.
Bilden nedan visar ungefär storleksförhållandet, nätet har dock redan tagits ned.
*Efter detta märke kan skribenten ha överdrivit något, men endast för att förgylla historien.
Another one bites the dust
Nu har jag äntligen hittat något som retar upp mig tillräckligt som jag behöver skriva av mig lite om. Konstaterade då jag fick min senaste telefonräkning att jag tyckte att mitt internet till telefonen var lite dyrt och långsamt. Då jag kollade upp detta på min telefonoperatörs hemsida märkte jag att jag hade en gammal anslutning som inte finns mera. Den billigaste och långsammaste versionen som nu fanns var 33% snabbare en den jag hade men kostade 45% mindre. Detta gjorde mig lite bitter. Hur kan det vara så att alla (jepp, jag drar alla över en kam) telefonoperatörer absolut inte bryr sig om sina gamla kunder utan det verkar som de endast bryr sig om att få nya kunder.
Nåja, bitter som jag var stegade jag följande dag in till deras kontor här i Vasa. Där frågade jag att hur det kan vara möjligt att de inte informerar mig om att det jag har är gammalt och föråldrat och att det har kommit något nyare som ersatt.
svar: det är nu bara så som det är.
Vilken utmärkt försäljare! Jag beundrar hennes sätt att vara ödmjuk och se till kundens behov. Detta fortsatte hon med och undrade vad jag hade för internet-anslutning. Jag svarade att jag har kabel. Då började hon förklara vilka fördelar en mokkula har och hur snabb deras mokkula är. Sedan förklarade jag att jag inte tycker om mokkula för en mängd olika orsaker. Det jag ångrar är dock att jag inte frågade henne hur jag till mokkulan kopplar in nätverkshårddisken, trådlösa routern och ps3. Det kunde ha blivit ett intressant svar.
Jag tycker om mina kablar! Det sa jag också åt försäljaren, då gav hon upp!